”Det är inte du som är galen.”

Orden går som ett mantra i huvudet. ”Det är inte du som är galen.”

Det är inte jag som är galen – men det som har hänt kan göra mig galen. Sjuk till både kropp och själ.

Farlig stress, sa psykologen och spände kloka ögon i mig.

”Du ska akta dig som hundan för att komma i närheten av jobbet och cheferna.
De gör dig sjuka”, sa psykologen.

Ett annat råd var att vistas utomhus i solen minst en timme om dagen.

”Räkna alla nyanser av grönt du hittar”

”Lyssna och räkna hur många olika ljud du kan identifiera”

”Fokusera på att andas och finnas.”

Så nu andas jag. Finns. Gräver i min trädgård. Stickar. Sjunger. Planerar mitt dammbygge och mitt trädgårdsland. Men mest försöker jag andas. Hoppas att det som knutit sig i bröstet så småningom ska försvinna. Försöker slå bort tankarna på jobbet på ”cheferna”.
Skyr twitter, facebook, och jobbmejl som pesten.

Och när tankarna ändå springer dit – så börjar jag räkna nyanserna av grönt på nytt.
Det är svårare än man tror.