Hur var 2019 – för mig?

Det var året när jag började träna med Camilla Karlsson, PT hos Jesper. Det är nog det bästa jag gjort för mig själv. Tillsammans med henne har jag lyckats få liv i den ständigt krampande högeraxeln. Jag har slutat falla handlöst framstupa och landa på mitt högra knä. Nu står jag stadigt på jorden igen. Jag äter lite bättre, är piggare och kommer i mina gamla jeans igen. Allt detta är jag stolt över.

Jag har mycket att göra men otroligt roligt på jobbet. Arbetslaget består av individer – så olika, med så många olika åsikter och begåvningar. Vi har roligt ihop. Vi växlar enkelt mellan sorg och gapskratt. Jag har aldrig känt att det är tungt att gå till jobbet.

2019 inser jag också på riktigt att det var bra att jag lämnade jobbet som reporter på Östra Småland. Nu fyra år senare finns den inte mer. Beskedet kom som ett slag i magen. Gamla kollegor ställs till arbetsmarknadens förfogande bara några veckor innan jul.

Barometern tar över tidningens trogna prenumeranter och ger sedan ut de tunnaste tidningar jag upplevt. Var gårdagens Barometern månne den tunnaste någonsin?

2019 upplever jag mer än tidigare att media springer åt samma håll. Bekräftar varandra. Talar om för oss att det vi upplever är falskt. Det oroar mig mycket. Ett samhälle där enbart en sanning är rådande och där media varken ifrågasätter eller undersöker om ”kejsaren är naken” är förljuget – farligt(?) Det gäller naturligtvis även när myndigheter friserar sanningen så att den ska passa gängse synsätt. Här spelar Brottsförebyggande rådet, BRÅ, i en helt egen division.

Jag tror att granskande media som förstår att ”sanningen” kan ha fler än ett ansikte. Frågor som berör oss alla inte är svartvita.

Till exempel förstår jag inte hur ekvationen fler elbilar går ihop med målet om att vi ska minska den privata elkonsumtionen.

Eller varför vi – och vi är många – som inte har råd med en elbil ska skämmas.

Eller varför det är ok för lokala politiker som vill att vi ska cykla och åka buss till jobbet inte föregår med gott exempel. De tar bilen eftersom de behöver skjutsa barn till skola och fritidsaktiviteter och dessutom måste handla på hemvägen. Det är begripligt. Men även andra har barn, aktiviteter och mat som ska forslas från köpcentret till hemmet.

Ta bussen och cykla är enkelt för mig som bor nära jobb och hållplats. Men det räcker att komma några kilometer ut på landet för att det ska bli vanskligt. Det går ingen T-bana till Alsjöholm…

Jag, flyger sällan och borde ändå känna flygskam. Ofta klistras jag på skammen av personer som själva flyger både ofta och långt.

Jag är som jag är. Man får tycka olika. Det bör vara så i ett samhälle som är demokratiskt. Att tänka rätt kan vara fel helt enkelt.

Jag tänker fortsätta undra, fråga och ifrågasätta. Det är sådan jag är. Jag vill vara mig själv även 2020. Det är egentligen det enda jag borde vara bra på.

Fridens!