Det har varit rätt tyst om de stora besparingar som ska göras vid Linnéuniversitetet. Fakulteterna har ett sparbeting på 20 miljoner kronor. Administrationen ska spara nästan lika mycket, 19 miljoner under 2020. Universitet riskerar ett underskott på 62 miljoner kronor för 2020. Det är mycket pengar. Läget är allvarligt medger rektor Peter Aronsson.

Det här berättade Smålandsposten i slutet av november. Sedan har man fortsatt att berätta om arbetsmiljön och stress. Om 200 nyrekryteringar som inte blir av. Utan pengar kan man ju inte nyanställa.

Det låter förfärligt – är förfärligt. Ingenstans i artiklarna ställs frågan hur mycket universitetsbygget i Kalmar ligger bakom besparingarna som nu kommer och som självklart kommer påverka undervisning och därmed också studenterna.

Jag drar mig till minnes en ålderstigen motståndsrörelse. Anförd av Kalmarförfattaren Tomas Arvidsson. De möttes med jämna mellanrum på hamncaféet för att diskutera och fundera över bygget i hamnen som då ännu bara var beslutat. De kallades bakåtsträvare, som inte ville inte att Kalmar skulle utvecklas. De var äldre män som man inte behövde bry sig om.

Men det var inte placeringen, byggnadernas storlek som de vände sig emot. De ville få omgivningen att förstå att det planerade bygget skulle bli dyrare än beräknat. Det är inte särskilt kontroversiellt. De flesta byggen blir dyrare än tänkt. Så också vårt nya kök men det hör inte hit.

Protesten handlade heller inte om Kalmars Skyline eller närheten till Sowesoklassad industri. Motståndsrörelsens huvudinvändningen mot bygget gällde att kostnader för bygget skulle gå ut över undervisningen. Ledningen för universitetet med rektor Stephen Hwang i spetsen skakade bara på sina kloka huvuden och sa att så skulle det inte bli. Ingen risk.

Jag tror man såg ett gäng farbröder som bara var motvalls och som idogt sökte sin plats i solen. Fast det var inga dumhuvuden det var vise män. Kalmarförfattaren Tomas Arvidsson anställdes 1971 som utbildningsledare vid dåvarande Högskolan i Kalmar. En av huvudmännen var ekonom och van att göra kalkyler. Alla älskade utbildning och bildning.

När beslutet om bygget togs önskade Tomas Arvidsson universitetet ”ett befogat lycka till”.

Nu har det som alltså aldrig skulle kunna hända hänt och ännu är universitetet i hamnen inte färdigbyggt. Det är lite som den där monologen av Tage Danielsson, som bara vi gamla uvar minns. Den om att sannolikheten för att kärnkraftsolyckan som inträffat i Harrisburg skulle kunna inträffa egentligen inte fanns och ändå så hade den inträffat…

Känner jag de vise männen rätt så slår de sig icke för bröstet och skanderar ”vad var det vi sa” istället beklagar de framför allt studenterna som i värsta fall får färre undervisningstimmar och därmed riskerar att få sämre möjligheter till värdefull och viktiga möten med lärare, professorer som de har rätt till. Eller om undervisningen räddad så riskerar universitetet istället forskning – det vill säga den akademiska överbyggnaden som r ett universitets status utan den är ett universitet – ingenting. Där är vi inte nu.

Vad vill jag ha säga? Tja. Det finns ett uttryck; ”av barn och dårar får man veta sanningen”. Vi lägger till ”Räkna därför heller aldrig bort en silverräv”.