Heja, kyrkorådet i Hossmo Dörby som planerar överklaga beslutet att ge regionrådet – tidigare samhällsbyggnadsnämnden ordförande, Mattias Adolfson (S) ett positivt förhandsbesked! Ni minns att Adolfson vill stycka av och bygga ett nytt hus på sin tomt i Hossmo. Tjänstemannen som utrett frågan ville ge ett negativt besked. När beslutet därför skulle fattas av nämnden tackade oppositionen för sig och lämnade rummet på grund av jäv. Adolfsons majoritetskollegor kände inte av något jäv utan beslutade att ge Adolfson ett positivt förhandsbesked. Nu överklagar kyrkorådet beslutet. Kyrkan fick nämligen nej för sitt planerade bygge av församlingshem. Man hänvisade till E22:an och inte minst kulturmiljön runt Hossmo kyrka. Självklart måste ärendet prövas. Att en partikamrat och nämndsordförande i Södermöre fick mäta omfånget på den ek som Adolfson låtit fälla – är intrikat. Hela historien börjar lukta skunk. Att Adolfson och Socialdemokratin i Kalmar utsätter sig för dessa ”dumheter” är obegripligt. Högmod går före fall eftertanke och reflektion vore på sin plats. Tycker jag. Tack Emma Arenius för att du fortsätter gräva i den kommunala kökkenmöddingen och kameraderiet. Tack för att det finns fri, oberoende och orädda journalister och media.

Historien om Esmeralda – flickan som inte fick fylla fyra år har legat som en blöt filt över mig. Hur kan vi som samhälle rättfärdiga att ett älskat barn får lämna den enda trygghet och familj hon känner för att flytta till sina biologiska föräldrar utan att säkerställa att flytten är säker, trygg och till gagn för barnet. Vi äger inte våra barn. Vi lånar dem. Självklart måste barnets bästa stå i förgrunden. Det är bedrövligt att vi ska behöva införa en Lex Lilla hjärtat.

Jag brukar inte bli rädd. Alltså visst för konstiga ljud. För att möta vildsvin på cykelvägen eller i skogen där de ”små liven” bökat undan stigarna till leråkrar. Kanske blev jag immun av pandemihot i och med fågelinfluensan och svininfluensan. Någon riktig epidemi blev det ju inte. Och för dem som fick narkolepsi efter vaccinet blev sig livet aldrig likt. Alltså har jag reagerat på rapporteringen kring Coronaviruset som folket gör i sagan ”Vargen kommer”. Ju mer och oftare herdepojken skriker: ”vargen kommer” desto säkrare känner sig byborna på att pojken inte talar sanning. En dag kommer vargen och ingen tror på Peter. Men något händer också i mig när läget är allvarligt. Besöksförbud på sjukhus och äldreboenden. Risk att skolor stängs. Danmark och Polen stänger sina gränser. Sjukvårdsmänniskor som ber privatpersoner att komma med munskydd och handsprit till vården. På apoteket undrade expediten om jag visste attalsospriten jag skulle köpa ”var till för att tvätta sår”. Tydligen hade man haft många kunder som grabbat tag i alsolsprit när handspriten tagit slut. När hyllan för handsprit gapade tom, valde kunderna alsolsprit. Det är naturligtvis inget alternativ.

Jo. Jag blev rädd. Har vi tillräckligt med torrvaror hemma för att klara en karantän? Har vi tändstickor, spritkök, toapapper, tvål? Hur många förpackningar bönor, tomatkross och nötter behöver man. Vad är sunt och när har jag förvandlats till en hamster? Vi har handlat. Inte mycket men nu kan vi iallafall stanna hemma i karantän om det skulle behövas.

Även kyrkan drabbas. I torsdag togs beslutet i att nattvarden endast kommer att delas ut under en gestalt – brödet. Prästerna kommer före mässan gå ut och tvätta händerna noggrant och sedan sprita dem. Handskakningen i samband med fridshälsningen före nattvarden ersätts med nickningar eller ”japanska” bugningar. Att fira mässa under enbart en gestalt brödet, är ovanligt i Svenska kyrkan. Luther ansåg att nattvardens bröd och vin var till för alla. Bruket att alla är välkomna att fira nattvard inte är så gammal. Det fanns en tid när man skulle gå till prästen och be om lov. Ändå 500 år är en lång tradition som Corona nu bryter. Kyrkkaffet regleras också. Sockerbitarna försvinner och ersätts med sucketter. Mackorna med ost som blivit tradition får stå tillbaka för torra småkakor serverade med tång.

Jag behöver inte ens säga att födelsedagsresan för en älskad syster som fyllt 60 har ställts in. Vi skulle rest till Madrid. Nu känns till och med en hotellvistelse i Trosa omöjlig att genomföra. Allt ställs på ända. Det är klart att man blir orolig.

Läste om Olle Högboms pappa i DN. I 40 år har han letat efter sin son som försvann i Sundsvall. Hoppet att hitta Olle har aldrig släppt. Han har gjort egna sökningar, egna analyser och när Thomas Qvick – Sture Bergwall – tog på sig att han mördat Olle började pappan vara med på alla Qvick rättegångar. Han skrev och samlade material. Han skickade allt han samlat till journalisten Hannes Råstam som avslöjade ”Bluffen om Thomas Qvick”. Kanske är det Olle Högboms pappa Ruben som borde hyllas för att historien krackelerade. Journalisten Martin Ezpeleta har lovat Ruben att lösa gåtan om vad som hände Olle. Det är ett stort uppdrag och tiden rinner ut. Ruben är drygt 80 år gammal…