Jag är en social varelse. Jag vill inte vara smutsig. Jag vill inte bli bortstött från det sociala sammanhanget. I läge av kris går vi från Sidney i Australien till Seattle i Kanada till butiken och köper toapapper. Vi handlar av rädsla. Inte för att vi tycker att det är svårt att stå ut med att tvätta sig där bak. Inte för att vi är själviska och onda. Vårt agerande är nedärvt. När vi tar den sista förpackningen av toalettpappret i affären handlar vi med ryggmärgen.

Spetälska personer tvingades bo utanför städerna. Skulle de röra sig fick de saluföra sig genom att ropa ”oren”. På Jesu tid skulle den sjuke visa upp sig för prästen. Överheten skulle avgöra om man var frisk. Skulle det hända fick man återvända in i gemenskapen. Inte enbart vi människor är grymma på det här viset. I naturen struntar suggan i den sjuka kultingen. Den sjuke elefanten får lämna flocken. De blir bortstötta och utlämnade till att klara sig på egen hand. Rädslan för att hamna där är stor. Nu händer det ändå. Metervis med toapapper till trots tvingas människor, som känner sig friska och starka till ensamhet och isolering. De hamnar utanför. Det är kanske inte så märkligt, att det är svårt för dessa människor att förstå det logiska i att stanna hemma. Undvika hudkontakt. Undvika folksamlingar och bussar. Någon säger: om jag ändå ska sitta inomhus i månader kan jag lika gärna dö. Det är säkert så det känns. På jobbet gör vi listor över dem vi vet brukar komma till kyrkan. Vi ringer dem och frågar hur de mår. Det kan alla göra. Vi kommer att bli fler och fler som måste stanna hemma. Jag känner mig lyckligt lottad. Jag har både trädgård och två hundar som behöver rastas. Vi djurägare får gå ut. Ingen är riktigt ensam med djur i hemmet.

Trots det: Jag har en bal med toapapper hemma. Vi brukar köpa storpack. Eller gör vi det? I vilket fall kan jag dela med mig till någon som känner sig ”oren”.