I nöden prövas vännen det. Det är sant. Sannare än någon av oss trodde var möjligt. Sant på den nivån att jag trodde att jag skulle tvingas se en närstående gå in i en depression. Verkligheten slogs sönder. Det gick fort, overkligt fort.

Värme och skratt byttes mot hårda ord och kyla. Eller egentligen, inga hårda ord utan inga ord alls. Ignorerad och inte efterfrågad. Det är nästan ännu värre. Det är svårt att försvara sig mot att man behandlas som om man inte finns, som om man aldrig funnits, aldrig betytt något. Sömnlöshet, tårar och ångest kom som ett brev på Posten. Golvet försvann under fötterna. Planerna för sommaren grusades. Förväntning byttes mot ångest.

När det var som värst fick jag höra att det till och med står i Bibeln att man får önska vänner som blivit ens ovänner åt fanders i Psaltaren 55.

”Det är inte min ovän som förhäver sig mot mig,
för honom kunde jag gömma mig. Men det är du, min jämlike, min vän och förtrogne – vi som levde i ljuvlig förtrolighet, vi som gick till Guds hus i högtidsskaran. Låt döden komma över dem, låt dem fara levande ner i dödsriket, ty ondska råder i deras boning, i deras hjärta.”

Nu har jag aldrig önskat livet ur någon men jag har varit heligt förbannad i men nu är jag glad. Allt har löst sig till bästa. Så som det ofta gör. När man inte ser någon utväg. När allt är nattsvart och hopplöst då uppstår ändå en lösning. I efterhand känns det som att det svåra faktiskt utmynnade i något riktigt bra.

Allt var inte bättre förr! Det visste vi inte när tårarna aldrig ville sluta rinna. Vi ser det nu och vi släpper taget om minnet av det som gjorde ont. Vi sparar minnena av det som var bra och tittar framåt. Det är bra nu! Livet går vidare.

Vi fick jag hjälp på vägen av en gammal bästis. Vi hade inte hörts på åratal ändå visade det sig att vi hade massor att prata om. Livet är fullt av överraskningar och riktiga vänner består: I nöden prövas vännen, som sagt.