När jag började på Östra Småland för ohyggligt länge sedan, fanns det inget internet. Telefonkatalogen var vår bästa vän och i min svarta adressbok i vax fanns alla bra nummer som jag sparat. De gick till poliser, politiker, experter forskare och en och annan vanlig människa. Telefonerna saknade nummerpresentatör och det hände att barnen svarade i telefon när man ringde för att ställa lite tuffa frågor till någon som också hade makt eller ansvar.

Det var en annan tid. Vår redaktionschef brukade sitta på centralredaktionen med fötterna på bordet. När någon hade en riktigt bra nyhet – en kioskvältare, som Barometern förmodligen inte hade koll på blev det livat vid bordet. ”Det här är en riktig banan, ropade Janne G och entusiasmerade hela redaktionen. ”Arbetslag” var ännu ett okänt begrepp.

På den tiden var bananer en bra grej. Ett internslang för en riktigt bra banderoll – en löpsedel och förstasiderubrik som skulle: överraska, förvåna och väcka känslor. Kanske till och med sälja något extra lösnummer.

Det var härligt med riktiga ”bananer”. De väckte terriern i vår lilla tidning. De skapade gemenskap och sammanhållning och det visade att en underdog med små resurser men ett bra team kunde knocka den stora mediejätten – ibland. Vi på Östran såg oss som underdogs, som små ilskna terriers, som David – liten men snabb på omställning i laget. Det var en tid av stolthet – trots allt.

Men nu. Bananen som nu är på tapeten hetsar upp på ett helt annat sätt. En tiovåningars svängd mur i Oxhagen. Placerad som en ljudvall(?) mot E22. Jag undrar vem som ska bo i huset. Vem skulle vilja bo i huset? Ingen? Inte jag i allafall. Ingen av dem jag talat med heller – återstår de som inte har något val: ensamstående, flyktingar, arbetslösa, psykiskt sjuka, fattigpensionärer och funktionsvarierade…

Peter Akinder (S), ordförande i samhällsbyggnadsnämnden tror/tycker(?!!!) att huset kommer att bli bra. ”Det kommer att bli attraktiva lägenheter.” Roger Holmberg (S), ordförande i socialnämnden säger till Barometerns reporter, Emma Arenius, apropå bananhuset, ”lämnar vi inget yttrande är vi nöjda…” Jasså. Jaha. På det viset. Nöjda, sa Bill. Tillfreds, sa Bill.

”Det kommer att bli bra och attraktiva lägenheter.”

Peter Akinder, (S)
samhällsbyggnadsnämndens ordförande

Micael Nilsson (M) som sitter i socialnämnden, arbetar på Boverket med bostadssociala frågor, är däremot kritisk. Jag får erkänna att Micael Nilsson hittills varit ett okänt namn för mig. Han är kritisk till bananen i Oxhagen. ”Att bygga ett så stort schabrak på ett av de sämsta lägena i Kalmar är helt obegripligt för mig.” Han har svårt att förstå varför inte socialtjänsten, varit mer aktiv i planerandet av projektet. Han jämför huset med de misslyckande miljonprogrammet som skapade segregation och utanförskap. Äntligen en kritisk röst mot något jag på allvar trodde var ett skämt!

”Att bygga ett så stort schabrak på ett av de sämsta lägena i Kalmar, är för mig obegripligt.”

Micael Nilsson (M) ledamot i socialnämnden.

Jag undrar över dessa jättehus. Dessa gatunära byggnader med en nedervåning i gatuplan med full insyn och gärna fönster längs med rummets hela yta. Jag går förbi några såna hus med hunden och noterar, utan att bli förvånad, att det verkar vara god rotation på hyresgästerna. Vem vill bo i ett skyltfönster. Vem fylls inte av obehag över att alla kan se rakt in i ens trygga vrå? Bara fönstertittarna jublar. Kanske borde en och annan politiker som tillåter såna hus, att tvingas bo på det på bottenvåningen i fjorton dagar för att känna efter hur det känns?

Vid Snurrom där de höga husen växer som svampar ur jorden står många – jättemånga lägenheter tomma. I allafall om en tänd lampa eller en gardin är ett utryck för att någon bor. Ändå byggs det ändå fler lägenheter… jag undrar fortfarande över den demografi som gör detta nödvändigt. en banan i Oxhagen. Ett nytt landmärke. Lindö, Fredriksskans, Karlssons äng, gamla Rifa, förlåt, Linnéstaden. Jag har säkert glömt flera jättesatsningar.

Varför skulle nya invånare vilja staplas på varandra i jättehus? Ryktet – jag går inte i god för källan – säger att narkotikan flödar i Snurrom. Är det så är jag inte förvånad.

Kalmarborna var på 90-talet de som åt mest bananer i hela Sverige. Jag minns det eftersom vår då ettåriga dotter fick illustrera kärleken genom att sitta på köksbordet, omgiven av bananer iklädd enbart blöjor. En omöjlig bild 2021.

Tacka vet jag Janne G:s bananer och dem jag mosar i bananpannkakan.

För övrigt: Är jag civilt olydig. Det händer nämligen att jag dammsuger på dagtid… men å andra sidan får familjen själv betala på den kommande elräkningen.