Jag har tänkt på det där med nyord. Många är finurliga, en del begriper jag inte av trots förklaringar. Vissa nyord kommer jag aldrig att behöva och somt har vi redan namn för i min familj. Ett sånt ord är ”lårskav”

Hemma hos oss heter det ”gnuss”. Gnuss uppstår när insidan av kvinnolåren gnids mot varandra. Jag skriver kvinnolår eftersom mäns ben oftare verkar iskruvade vid sidan på höften. Låren kan visserligen vara kraftiga även hos män men naturen har – oftast – skapat ett mellanrum mellan benen. Därmed uppstår inte gnuss.

Det låter inte så obehagligt. Men kan bli dyrbart när alla byxor nöts upp på insidan av låren. Utom möjligen ridbyxor som har sina sömmar utanför den direkta ”gnusszonen”. Om kvinnan bär shorts eller klänning kan det under heta sommardagar bli riktiga brännsår av gnussandet.

Nyordens motsatt är väl de halvgamla ord som håller på att raderas ut vårt ordförråd. Som liten skoltjej på 70-talet älskade jag mina röda ”skidbyxor”. De var ett slags halvoverall med en grov dragkedja mitt på magen. Byxan var inte avskuren i midjan. Den övre delen liknade en väst. Byxorna var stretchiga och jättebekväma. Jag älskade dem bar dem ofta. De klämde inte åt någonstans.

Bussarongen minns någon den? Den var ett slags kortare tunika oftast i något tunt fladdrigt, material. Under bussarongen kunde man med fördel ha en silkespolo. Polotröjan var i 100 procent nylon, banlon eller dylikt. En svettig tonåring luktade mycket illa i klädesplagget. Dessutom syntes svetten som stora mörka ringar på den polon. Eftersom skolans stolar var av plast och hade stålrör skapades statisk elektricitet. Två ungdomar klädda i silkespolo som kramades slog det gnistor om. På riktigt.

Jumper och kalasbyxor vem äger en såna? En jumper var en långärmad stickad tröja. Den kunde man också ha silkespolo under. Kalasbyxor var strumbyxor för barn. De var helt utan stretch och vandrade ständigt söder ut längs knubbiga barnaben. Kalasbyxorna var till fint till vardags hade man tjockare strumpbyxor. Jag hade hellre galonbyxor än kalasbyxor!. Galonbrallor finns väl inte heller? Nu heter det regnbyxor, tror jag minsann.

Det torde finnas en algoritm på min Facebook som gör att jag får reklam av de mest skilda slag. Andemeningen är dock alltid att jag på något sätt ska komma i form. Alltså firma om kroppen. Jag har fått erbjudanden om stjärtlappar som ska klämmas ihop medan man diskar. Dansutmaningar. Yogaövningar för vardagsrummet. Men jag undrar om inte den här tog priset: Rockringen som inte hotar att ”ramla ned” och se hur glad man blir när man använder den.

Inser nu att allt detta mynnar ut i att jag behöver göra något åt – antingen – min garderob eller min kropp. Slänger bussaronger, silkespolor och kalasbyxor. Letar efter riktigt bekväma skidbyxor och tränar mina skrattmusklerna framför reklamfilmer och dansutmaningar, stjärtlappar och tajta rockringar.

För övrigt: våren är på väg. Jag har både sett vintergäck och snödroppar!