Tack Uppdrag granskning för de tre programmen om Bokstavsbarnen. Om det sjuka i att det behövs en diagnos för att barn ska få hjälp. Fast hjälp får de ju ändå inte. Ekonomin styr skolans resurser. Och betygssystemet stjälper… Inget nytt under solen.

Tack till barnen: Ture, Molly och Evelina. Vilka personligheter och vilket mod. Tack till de modiga föräldrarna som förbehållslöst visade upp sina mliv för att vi andra ska förstå. De är hjältar. Ofrivilligt. De behöver, de också, stöd och förståelse. Hjärtklappning av stress för vardagslivet säger mycket om hur verkligheten ser ut. Jag känner med er och vet vilka brottningsmatcher ni går igenom – varenda dag.

Det är igenkänning som gör ont. Vår flicka blev hänvisad till en Waldorfskola när hon i 3:an inte kunde planera sitt eget schema och blev distraherad av att alla kompisar gjorde olika saker samtidigt. Hon fick ingenting gjort. Fröken sa typ: Vi vet inte vi ska göra med henne! Det var en chock. Vart skull vi ta vägen nu när den kommunala skolan inte ville/ kunde ge dottern det hon behövde? Fröken föreslog Waldorfskola. Säkert i all välmening. Men visst är det väl ett underbetyg till den kommunala skolan att den inte hade möjlighet att klara av en 9-årig flicka som behövde mer strukturerad undervisning och mindre grupper. Flytten till Waldorf var inte så lätt varken för dottern eller oss föräldrar. Vi var samhällsintresserade journalister som åt kött. Vi visste ingenting om Goethes färglära, astralkroppar, eurytmi och vi hade ingenting emot läroböcker. Tack och lov fick dottern en lärare som inte var antroposof utan en alldeles utmärkt lågstadielärare.

Livet som NPF- förälder är inte likt andra föräldrars liv. Omgivningen kan vara brutal och oförstående. Den kommer ofta med näsvisa råd och synpunkter av typen; Det är väl bara att göra si eller så. Hon kan väl inte bestämma vad ni ska äta. Hon får väl lära sig att…Ni kan inte hålla på att dalta … Uttalanden som gjorde ont. Ofta kände jag att jag var en dålig förälder, som hade uppfostrat ett barn som inte betedde sig som andra barn. Stöd och till oss. Nej knappast. Förståelse? Ingen alls. Tvärtom.

Jag tänker: Vad kostar det inte samhället att en klipsk kille som Ture inte kan gå i skolan. Att Elina mår så dåligt att hon gör sig själv illa? Att Molly och hennes syster inte får den hjälp de behöver. Och vad kostar det inte samhället att föräldrar går under i sin jakt på myndigheter?

All kärlek till Bokstavsbarnen i Uppdrag Granskning och till deras fantastiska mammor! Kärlek och omtanke till alla andra bokstavsfamiljer som strider som don Quijote mot samhället. Ni är hjältar! Era barn är ovanliga, särskilda men det är också sånt som sätter färg på samhället. Vad vore idrotten, konsten och vetenskapen utan bokstavsbarn? Förmodligen ingenting. Att få möjlighet att få se en världen genom ett av dessa individers glasögon är en ynnest! Så tack även till dottern. Kärlek också till alla de syskon som hamnar i kläm när familjerna sitter i telefoner och möten för att möta ännu en tjänsteman, som ”förstår” men ingenting kan göra. Jag skulle kunna skriva kilometerlångt men jag sätter punkt. Jag känner hur pulsen går up, hur kroppen spänner sig och hur tårarna bränner . Det gäller att spara på energin..

För övrigt: Har jag hört inte bara vårvindar friska utan även talgoxen. Den lilla fågelns sång är för mig tecknet på att våren är på väg. Jag är så nyfiken på att få se vad trädgården bär på för vårhemligheter.