Selma är en egensinnig och avvaktande hund med världens största hjärta. Hon har vid åtminstone två tillfällen hjälpt mig att hitta hem

Vid två tillfällen när jag varit ute och gått med Selma har verkligheten styckats upp. Så som den gör i ljuset av ett stroboskop. Känslan är fruktansvärt obehaglig. Jag mår illa kallsvettas och vet inte hur jag ska kunna ta mig hem. De flesta gånger har jag klarat mig men två gånger har jag Selma att tacka för att jag inte legat medvetslös i skogen.

Första gången det hände var jag i skogen inte särskilt långt hemifrån. Plötsligt blev verkligheten staccato. Det sista jag minns är att jag tänkte att jag kopplar hunden. Nästa minnesbild ligger jag hemma i sängen. Maken berättar att han hört en duns på trappan. Där låg jag och vilade, sa jag. Jag hade inga glasögon – jag går ingenstans utan dem och jag hade kissat på mig. I handen höll jag Selmas koppel. Det blev ambulans till sjukhuset. Utan Selma hade jag inte dunsat ned på trappan.

Nästa gång det händer går jag i bostadsområdet med hunden. Plötsligt försvinner jag från verkligheten. Jag känner inte igen mig. Den här gången släpper jag kopplet. Selma rusar den korta vägen hem. Skäller vid dörren och tar med sig maken ut för att visa vart jag tagit vägen. Jag är helt borta och svarar märkligt. Det blir en ny tur med ambulans. CT-undersökningar och EEG som visar att jag antagligen haft epileptiska incidenter. (Numera äter jag medicin och har inga anfall) Men det har alltid varit Selma som tagit över kommandot och som visat mig hem. Som en beskyddande ängel. Jag vet att hon skyddar mig.

Men nu får jag vara hennes stöttepelare. Det har varit svårt för Selma i drygt ett och ett halvt år. Det började med att öronen och rumpan kliade och en del av pälsen på ryggen blev tunn. Diagnosen blev allergi mot foder- och huskvalster samt mot pollen. Sedan fick vi åka akut när hon gallskrek under en promenad. Det visade sig vara artros. Hon vaccineras en gång i månaden för allergin. Hon har bantat ned sig mycket för att inte belasta lederna i onödan. Vi behandlar kli i öronen. Vi schamponerar och duschar och hon äter dagligen medicin mot klåda och artros.

Hon har blivit bättre och bättre. Velat leka men blivit skeptisk mot nya hundar som ev vill buffas. Hon avvaktar istället för att behöva utsättas för något som gör ont i kroppen. Livslust!

Men nu haltar Selma på höger framtass. Hon ligger gömd under bordet för att slippa gå ut. Vi rastar henne i trädgården. Det gör ont att se henne lufsa på tre tassar. Jag trodde hon vrickat sig och att tassen skulle vara bra på ett par dagar. Men det onda går inte över. Trots det beklagar hon sig inte. Selma är stoisk. Trots smärta tar hon sig uppför trappan på tre ben och försöker hoppa upp i sängen. Att lämna familjen oövervakad finns inte.

Tack och lov har jag fått tag i ”vår” veterinär som lovat titta på henne. Selma älskar Hemveterinärerna Sascha och Ulrike Enders och djurskötaren, Tina. Hunden är så van vid sprutbesöken och hon vet att varje besök avslutas med godbitar. Imorgon tar jag med min ängel för att få tassen undersökt. Jag ber att det finns hjälp att få. Att inget är brutet och att Selma snart får energin tillbaka. Det är min egen skyddsängel värd!

För övrigt: Längtar jag efter att upptäcka vilka växter som gömmer sig i vår trädgård