En vanlig morgon!

Långpromenad på grusvägarna över fälten hemma i Vickleby. Fuktigt och dimmigt. Det är vindstilla och folktomt. Långt borta får den glada hunden, Maggie syn på en hare. Den måste lekas med!

Matte hinner inte reagera innan hunden galopperat iväg genom den nyplöjda åkern. Vallhunden återvänder någon minut senare till sin flock med den rosa tungan hängande som en flagga ur munnen.

Skönt att pälsen är självrenande…tänker jag när jag efter promenaden stänger in både Maggie och Alfons i köket för att de ska få torka.

Då hörs ett skall nerifrån grinden. Där står grannhunden och bästa lekkamraten Ester och viftar på svansen.

– Får vi leka ynkar sig Maggie. Det får hon.

På allmänningen går leken i hundranittio. De jagar varandra. Kastar sig på rygg. Ester lyckas vända ned Maggie i ett jordhål… Efter en stund är den svartvita hunden bara svart.

En del av södra Ölands världsarv är på väg in i huset. Nu finns ingen återvändo. Nu måste hon duschas. Hon vet vad som gäller och stretar emot som en tjurig treåring, som vill ha klackskor istället för gummistövlar till förskolan. Tillslut har vi tillryggalagt hela trappan. Hon bromsar sig in i badrummet. Motvilligt låter hon sig duschas och torkas men det sker inte utan protester. I duschen förvandlas tuffingen till ett våp – en Miss Piggy i päls.

Efter duschen ska jag bara tvätta av mig och borsta tänderna. Då hörs ett märkligt krafsande ljud.

Någon – hunden – har lyckats öppna dörren till gästrummet. Nu ålar hon lyckligt runt på det virkade vita överkastet. Det är ljusbrunt av världsarvets sand om inte runnit av i duschen och inte heller landat i de tre handdukar som använts för att torka henne.

Maggie flinar lyckligt, som bara en PON kan! Hämnden är ljuv! Frågan är bara vem som vunnit kampen om eliminiering av världsarvet i vårt hem.

Det är en vanlig dag och imorgon kommer en ny hög av bördig jord att bäras in av den självrenande pälsen och hamna i huset. Det gör inget.

Vi älskar vår glada skithund ändå!