En dag har jag kämpat klart. Jag vill inte längre väcka maken med att jag skriker i sömnen. Jag vill inte behöva vakna med att det känns som om någon lagt något tungt över bröstkorgen. För mitt inte ser det tunga ut som ett svart troll, lite som Stinky – men mer kompakt. Det har elaka stirrande ögon och ingen mun.

Jag vill inte behöva vakna så här. Blöt i hårfästet och pyjamasen fuktig av svett.

En dag vet jag bara. Det är slut nu. Mitt liv är värt något mer än att varje morgon åka till jobbet och längta hem redan när jag satt mig i bilen.

En dag vet jag att jag vill slippa känna såren på insidan av kinderna där jag rent bokstavligt bitit ihop. En dag inser jag att jag inte kan låta mig brytas längre ned. Det är inte värt det. Mitt liv är inte värt att offras på en arbetsplats där jag istället för att bli frisk från en utmattningsdepression faller in i en ny. En arbetsplats där jag ser att ingen räknar med mig. Ingen vet och ingen kan svara på var jag hör hemma. Jag har bara trampat vatten.

Under hela min långa sjukskrivning har arbetsgivaren upprepat.: Vi kan inte säga något om framtiden. Vi är inte klara med det än. Nu tar vi en dag i taget och ser till att du blir frisk.

Jag har upprepat: Jag behöver ett mål. Något att rikta blicken mot, en vetskap om att det här räknar vi blir din framtid – när du mår bättre.

Icke-svaren, luddigheten, oförutsägbarheten, bristen på framtidstro och tillhörighet, alla besked och kontrabesked och nya kontrabesked allt detta har blivit till en grottekvarn. I den har frustration förvandlats till ilska som sakta övergått i hopplöshet och till sist till en insikt: om jag stannar här riskerar jag att förlora både mig själv och mitt liv.

Jag googlar depression och ser att det är ett livsfarligt tillstånd: hjärtinfarkt, stroke, diabetes 2 och ökad risk för självmord. Om jag vill leva och överleva måste jag lämna arbetsplatsen. Jag vet att den gör mig sjuk. Jag har till och med papper på att den ”rehabilitering” jag genomlevt de senaste åtta månaderna har gjort mig sjukare. Det har min läkare skrivit i mitt sjukintyg och Försäkringskassan har efter att ha pratat med mig intygat att ”så här får det inte gått till. Det är inte konstigt att du är sjuk! Och har arbetsgivaren inte läst varför du är sjukskriven?”

Aldrig trodde jag väl att jag skulle känna mig stärkt av att ha pratat med en handläggare på Försäkringskassan.

När jag väl bestämt mig för att lämna arbetsplatsen för alltid, lättar trycket över bröstet. När jag inser att jag inte måste vara på en plats där jag inte kan vara den jag är, får jag lite kraft och styrka tillbaka. Utan arbetsplatsen kommer jag att kunna bli friskare. Jag ser ett ljus där jag till och med kan se arbetsuppgifter som jag skulle vilja ägna mig åt. Platser där mina talanger, gåvor och erfarenheter skulle bli tillgångar. En framtid – min framtid.

Länge tänkte jag ”vem vill ha en tant på drygt 60 år i sitt team”. Nu tänker jag på allt den här tanten egentligen har i sin ryggsäck och allt som hon vill fylla den med och dela med sig utav.

Kanske kommer Tanten till och med att ta till sitt främsta och enda vapen – pennan. Vem vet?!

Jag börjar nu. Jag släpper taget om tryggheten i att vara anställd och välkomnar det liv jag ännu inte vet så mycket om. Jag känner mig modig och stark!