Det är nu det börjar. Maggie och jag har börjat utbildningen till besökshund. Det är en hund som besöker människor för att göra dem glada, pigga upp, bryta ensamhet, skapa kontakt och mening.

En besökshund ska lära sig massor. Just nu tränar vi på att vara passiva – vila trots att världen runtomkring pågår och kanske är full av störningar: ljud, dofter, fåglar, hundar, trafik, tåg och människor. Det är svårare än det verkar.

Hundmöten ska vi öva – så klart. Gå fint i koppel – så klart. Möta många människor, trängas. Ja, ni fattar.

Dessutom klickettränar vi. Det gillar Maggie mycket. Vi tränar på att lägga nosen i knät, låta den vara kvar där och bli smekt på huvudet. Det är också mer tålamodsprövande än det låter.

En annan uppgift blir att träna in ett trick. Vi jobbar med att Maggie ska hämta en liten korg på golvet och bära den till mig. Målet är att hon ska kunna gå runt i en grupp och bjuda på saker… Vi har kommit en bit på väg.

Men utbildningen handlar också om mig och hur jag är som förare. Hur jag läser om hunden mår bra eller är stressad, trött. Om hur jag samtalar, sitter, ställer frågor så att mötena blir bra för deltagarna.

Men det handlar också om risker, rutiner, lagar och regler.

Det är intressant och stimulerande och efter varje träff är Maggie och jag helt slut.

Vi träffas på äldreboendet Äppelvägen där vi både har tillgång till lokaler och vid särskilda tillfällen frivilliga äldre. I söndags mötte vi de boende för första gången. Vi tyckte om det. Både jag och ”Maggan”.