Det har funnits dagar när jag under min rehab trott att jag blivit galen. Saker jag vet att jag hört har jag inte alls hört.

”Så har jag aldrig sagt!”

”Det där har du missförstått. Vi sa att du skulle smygas in i den verksamheten”

I september 2022 smashade jag hårt in i väggen. Det fanns säkert flera orsaker men en manipulerande, kontrollerande och väldigt ”påhittig” chef var en starkt bidragande orsak. Chefen ringde före jobbet, flera gånger under dagen, efter jobbet och en gång hade han ringt mig vid tre-tiden på natten. Jag hade mobilen på stör ej, så jag vaknade inte men hela grejen var sjuk.

Under min sex veckor långa sjukskrivning i samband med en större operation ringde han och gav mig uppgifter. Jag var så bortmanipulerad och plikttrogen att jag utförde arbetsuppgifter motsvarande 50 procent utan att få betalt. Jag var ju sjukskriven.

Chefen bad mig hålla koll på en kollega, som han helt ogrundat påstod, var läkemedelsmissbrukare. I själva verket hanterade kollegan ångest med lerigam, som inte kan ge beroende och dessutom bara tas när ångesten slår till.

Det var obehagligt. Och självklart funderade jag på vem i arbetslaget som spionerade på mig.

Han ville spela in våra arbetslagsmöten och andra möten för att vara ”säker på vad som sagts.”

Han kunde närsomhelst utropa; ”Vi måste ha ett möte nu!” Det var alltid om något som vi kunde avhandlat närsomhelst och det skapade en stress i arbetslaget.

Ofta började dagen med ett meddelande på mejlen med texten: ”Ring mig när du läst detta!” Det var obehagligt. Vad hade jag gjort nu? Vad hade hänt? Det fanns aldrig någon hint i mejlet om vad som skulle avhandlas. Ofta var det heller inget viktigt. Jag uppfattade det till sist som att det var för att kontrollera att alla var på arbete i tid och att det första vi skulle göra var att läsa mejlen.

Vi fick besked om hur vi skulle jobba den ena dagen för att nästa dag få ett kontrabesked. Vi fick inte önska semester. Det gjorde han åt oss. Vi fick inga scheman…

Inte sällan handlade arbetet och framtiden om att han ”drömt något natten före.” Han kunde inte utan stolthet i rösten berätta att han ”var manipulativ och alltid fick folk dit han ville…”

Det gick så långt att min man sa; om jag inte visste bättre hade jag trott att ni hade ett förhållande.

I officiella sammanhang var han charmerande och snurrade dem han mötte i jobbet runt sina fingrar. Han skrattade och skojade och lovade alltid att ”det skulle vi självklart ordna!”

Beteendet malde långsamt ned mig. Jag blev sjuk!

Under min rehab har jag ofta undrat om strategin från arbetsgivaren varit att jag ska känna mig så isolerad att jag till slut skulle säga upp mig. Om det var målet har de lyckats.

Jag har jobbat ensam. Jag har under ett halvår fått börja varje dag med att ställa frågan: Vad ska jag göra idag? Jag har hållits utanför chattgrupper och därmed gått miste om information samtidigt som jag fått veta att jag måste läsa informationen i chatten!

Jag har inte fått ingå i ett arbetslag. Inte deltagit i gemensamma utbildningar. Jag har skuffats runt på två nya arbetsplatser där varken kollegorna eller platscheferna fått information om att jag ska komma än mindre om vad som förväntas av dem. I flera veckor saknade jag ett skrivbord och en stol. I informationen på hemsidan fanns jag inte längre med. När jag påpekade att ””det gjorde mig ledsen fick jag höra att: ”Du kanske inte har rätt utbildning.” Det hade i så fall inte heller flera andra som fanns på hemsidan. Jag var osynliggjord!

När jag om och om ställde frågan: var och med vad ska jag jobba när jag blir frisk, fick jag alltid svaret: Det kan vi inte svara på nu. Det beror på hur du mår och var du behövs. Nu ska du först bli frisk. Inte tänka så mycket och ta en dag i taget.

I själva verket har det aldrig funnits något mål med min framtid. Jag behövdes inte. Min plats i organisationen hade ersatts under min sjukskrivning inte av en vikarie utan av en fastanställd.

Men behöver vi inte alla mål i tillvaron en riktning dit vi är på väg. Ju mindre jag visste, ju mer isolerad jag blev desto sämre mådde jag.

Till slut hade jag tappat både självförtroendet och självkänslan. Egentligen var jag nog inte bra på något och det hade jag heller aldrig varit, tänkte jag.

I maj skulle jag börja jobba 75 procent. 26 mars var jag tillbaka på ruta ett. Jag hade på nytt smashat in i väggen och blev sjukskriven på heltid.

När Försäkringskassan ringde upp och frågade varför jag blivit sjuk berättade jag om min rehabilitering. Handläggaren blev upprörd. ”Så där får det inte gå till.” Allt var fel. De många arbetsplatserna, isoleringen från arbetsgemenskapen…listan kunde göras lång. Till slut utbrast hon: ”Har din arbetsgivare ens läst varför du är sjukskriven.” Min läkare och min samtalsterapeut har upprörda undrat samma sak.

Det var nu jag bestämde mig för att det inte gick längre. På en arbetsplats där man utsätts för både diskriminering, förminskning, underhållande av information och isolering går det inte att jobba om man vill överleva till pensioneringen. Snart 62 år gammal väljer jag överlevnad och ställer mig till arbetsmarknadens förfogande.

Det känns befriande. Livet är för kort för att behöva dö på jobbet.