Jag sitter på en långfärdsbuss till Stockholm. I början var vi kanske sju personer i bussen. Jag hade två säten och kunde knyta av mig skorna och sträcka på benen. Bussen är fortfarande långt ifrån fullsatt. Ändå fick jag en medresenär vid min plats. Ned med benen alltså.

Jag gillar inte att använda toaletten på bussar. Det är instängt trångt och vartenda gupp känns. Men nu var det både nödvändigt och bråttom. Jag knödde mig förbi min reskamrat och tog sikte på toaletten vid bakdörrarna.

När jag öppnade toadörren stank det lilla utrymmet av urin. Alltså stank!

Det visade sig att någon glömt och spola. Men det kunde knappast förklara all lukt. Jag menar det tar tid innan ett utrymme får den fräna lukten av amoniak.

Sitsen var lite fuktig upptäckte jag när jag satte mig ned.

Jag kissade. Det skvalade ordentligt och skvätte så jag blev blöt underifrån. Jag tänkte: Det var väldans vad kissnödig jag var idag. När jag reste mig upp insåg jag att toaletten fungerat som bidé. Alltså gammal urin hade skjutits upp i mitt underliv medan jag satt på toa! Toaletten var en bidé. Med den underligheten att den återvann urin för att göra rent mitt underliv! Äckligt är väl bara förnamnet.

Bidéfunktionen är naturligtvis skälet till att utrymmet stinker.

Förra gången jag åkte bussen gick det inte att tvätta händerna. Idag fungerade spolningen och vattenkranen. Den senare var ur funktion senast jag åkte buss. Det fanns tvål men ingen handsprit. Handdukstorken fungerade inte och både handsprit och pappershanddukar saknades.

Synd att jag inte kan hålla mig i sju timmar. Då hade jag sluppit toalettbesöket. Nu får jag lägga upplevelsen till minnesarkivet och hoppas på att hemresans toaletter är bättre.

För övrigt: Känns det redan tomt utan hunden.