Jag har livlig fantasi. Ofta har den varit till gagn men ibland har den galopperat iväg och jag har skrämt mig själv helt i onödan.

Jag och min klasskamrat P åkte alltid buss till och från skolan. Vi umgicks inte i skolan men på busshållplatsen fantiserade vi tillsammans om hur olika djur skulle se ut om man parade dem med varandra. Vi parade ihop sniglar med möss. Giraffer med apor. Valar med elefanter. De inre bilderna räckte för att vi skulle skratta så att vi nästan kissade på oss. Djurfantasierna var vår hemlighet. Nästa dag i skolan låtsades vi inte om varandra och vi delade självklart inte med oss av våra fantasidjur.

Hylands hörna var soffprogrammet alla såg i min barndom. Vecka efter vecka skickade jag in teckningar till programmet i hopp om att TV-kameran en enda gång skulle fånga just min bild. På bussen till skolan låtsades jag att jag blev intervjuad av Lennart Hyland. I fantasin var jag kändis. Vad jag var känd för minns jag inte men jag minns att jag svarade ”klokt” på alla frågor.

Mina systrar (två äldre och en yngre) brukar säga att de sällan minns barndomsminnen som jag minns. Eller snarare att de inte minns de på samma sätt.

Ett exempel är när hela familjen, fyra barn, en mamma och en pappa, skulle besöka Kaitum kapell i väglöst land. Lillasyster var nästan sex jag skulle fylla sju. Enda sättet (?) att komma till kapellet var att gå längs med Malmbanan. Vi gick både på och vid sidan av rälsen. Pappa gav oss stränga order: Om det börjar sjunga i rälsen måste ni kasta er åt sidan. Om vi är på en bro får ni lägga er ned mellan skenorna och låta tåget passera över er.

Jag var livrädd! Jag såg framför mig hur familjen skulle dödas av ett framrusande tåg. Och om något hände vem skulle hjälpa oss. Den stora frågan för mig blev: Är kapellet värt att offra en hel familj för.

Mina systrar minns inte pappas ord. Men de minns att vi gick på rälsen. De minns kapellet men det minns inte jag. Skräcken är det enda jag minns.

Kapellet ser fint ut på bilden jag hittat på Wikipedia. Det uppfördes 1964 till minne av Dag Hammarskjöld, som ofta vistades i Gällivare.

Jag var långt mycket äldre när jag och min lillasyster åkte till Mexiko. Vi skulle tillbringa några dagar i Mexiko city och hade bokat ett hotell längs paradgatan Paseo del la reforma, som är 12 kilometer lång. Våra föräldrar hade besökt Mexiko tidigare och bott på just det hotellet.

Vi åkte taxi från busscentralen. Resan betalades i förväg och vi delade bil med en familj som släpptes av vid flygplatsen. Plötsligt vänder sig chauffören om och säger att vi inte betalt för våra väskor. Lillasystern kan ingen spanska. Jag kan några få ord. Med ostadig röst svarar jag att vi visst betalat. Men taxichauffören fortsätter att hävda att vi inte betalt tillräckligt. Jag känner hur rädslan flyttar upp i halsen. Inför lillasystern försöker jag verka lugn. När hon undrar vad vi pratar hittar jag på något harmlöst. Efter en stunds tystnad öppnar chauffören munnen igen och väser: Det där hotellet ni ska till det finns inte!

Jo. Det gör det visst, säger jag och rösten darrar. För min inre syn ser jag två kroppar liggandes på en sophög i Mexiko citys utkanter. Rubriken i tidningen: Två svenskor funna mördade på mexikansk soptipp.

Det slår mig att ingen kommer att sakna oss på en månad. Hjärtat bankar. Paniken är en tung sten över bröstet.

Då tvärstannar taxin framför vårt hotell. Fantasin hade löpt amok med mig!

Oftast är fantasin en gåva. Hur många gånger har jag inte i huvudet diktat upp historier om människor jag möter och inte känner. Eller gjort platser jag besökt till fantasifulla ställen där allt kan hända.

En enda mening kan trigga igång fantasin. Därför älskade jag de fria ämnena när vi hade uppsatsskrivning. Fantasi på frispel! Kreativiteten frisläppt! Tyvärr minns jag inte längre vad uppsatserna handlade om bara att det var så härligt att bara fantisera ihop en historia.

För övrigt: Snö är bättre än gegga. Vitt är vackrare än brunt.