Jag har glömt att fötter kan vara huvudsaken

För länge sedan gjorde jag en artikelserier som hette ”Djur som jobbar”. Vi träffade en kanin som arbetade på ett seniorboende, en hund som letade svamp, och så fiskar som hade till uppgift att äta bort hudrester och annat sunkigt på fötter.

Fiskarna var små och svarta och simmade runt i bassängen där jag skulle sitta med mina fötter. Jag har svårt för fötter och svårt att förstå människor som arbetar med fötter. Lite som att jag alltid undrat över människor som frivilligt väljer att rota runt i munnen på folk. Missförstå mig rätt. Det är underbart att fotvårdsspecialister, tandhygienister eller tandläkare … finns. Förstås. Men det är inte min kopp te.

Nåväl jag satte mig hos garra rufa-fiskarna. Det är enligt uppgift en unik fisk som lever i ogästvänliga vatten med en temperatur på 35-40 grader. Fiskarna livnära sig på bland annat på döda hudceller från djur och badande människor.

De små stackarna jobbade hårt på mina fötter. Det kittlade vansinnigt när de utan prut mumsade loss bland döda hudceller, självsprickor och krokiga tår. När jag efteråt drog upp mina fötter ur bassängen utbrast kvinnan som hade ”fisk-spaet”.
”Borstar du tänderna?”
Jag blev vit i ansiktet och stammade ja. Luktade jag illa ut munnen? Jag vred mig i stolen medan hon torkade mina fötter med en mjuk vit handduk. Hjärtat bankade. Det här kändes inte bra.
”Om du har tid att borsta tänderna, så har du tid att ta hand om dina fötter.”
Sedan förklarade hon, att även om hon fyllt hela karet med gurra rufa-fiskar, så hade de stackars djuren inte kunnat göra så mycket åt mina fula och gravt misskötta fötter!

Jag skämdes som en hund, där jag satt med mina fula fötter, vars hälar var djupa av självsprickor. Och betalade tacksamt en massa pengar för en fantastisk mirakelsalva för bortglömda fötter. (Den var fantastisk )
Fotografen som följt med mig, skrattade så att han kiknade. Han som mest brukade mumla och klaga på att han alltid fick köra bil. Varför kunde inte reportrar köra bilarna? Det kunde vi men vi fick sällan eftersom fotograferna ville köra. Ja, ni fattar. Nu stod han där och storskrattade åt att jag blev tillrättavisad över min bristande fotomsorg.

Mellan skrattsalvorna i bilen på väg hem till redaktionen berättade fotografen att han gick till fotovården en gång i månaden. Jag gapade av förvåning. Jag trodde fovård var till för diabetessjuka och gamlingar? Fotografen var ingetdera. Själv har jag ännu inte satt min fot (😉) på en fotvårdssalong. Fast nu måste jag snart…

Det är inget roligt med krämpor. Maken säger att krämporna beror på att vi vi håller på att bli gamla. Krämporna är inte roligare för det. Själv har jag ont i ett knä, skenben, fötter, höft och korsrygg. Familjen har föreslagit sjukgymnast men jag kom plötsligt att tänka på mina fötter. Tänk om de där stackarna längst ut på min kropp var del av problemet.

En fotexpert bekräftade mina farhågor. Jag har hammartår, liktornar, hallux valgus, jag pronerar, fettkuddarna på hälen är borttrampade och fötterna ”flyter ut” på bredden. Det är inte vackert alls. Men det finns tydligen hopp!

För att ”komma på fötter” ska jag alltid ha skor på mig inomhus. (Jag, som älskar att gå barfota.) Jag fick med mig ett inneskor. Nu väntar jag på två par sulor som jag ska lägga i mina inner- och ytterskor. Bara så kan jag på sikt få mindre ont i ben och rygg. Det är med andra ord dags att jag börjar bry mig om mina fötter med alla deras fel och brister. De är mina och jag hoppas vi tillsammans ska komma på god fot med varandra.

Jag kan inte låta bli att tänka på min pappa. När han drog av sig strumporna log han alltid stort och sa: ”jag har så vackra fötter!” Sedan tittade han på mammas krokiga tår och hånlog. Jag har ärvt min mammas fötter. Så illa är det.

För övrigt: Vill jag rekommendera serien Unbelievable på Netflix. Serien är verklighetsbaserad. Den handlar om en serie våldtäkter som inträffade mellan 2008 och 2011 i Washington och Colorado. Bra in i minsta biroll!