Det börjar med att jag släpper ut hunden i trädgården. Det är så vi gör, först äter hon sedan går hon ut och nosar av trädgården. Själv brukar jag äta frukost. Dricka kaffe. Läsa tidningen. Lyssna på en pod eller en bok.

Jag vet inte varför jag hängde på hunden ut i trädgården. Men det gjorde jag. Hon var så ivrig. Jag trodde hon hittat ett av alla goda tuggben hon grävt ned i mina rabatter. Efter ett par dagar under en buske eller bland perennerna. Trädgården är full av nygrävda gropar och små högar av jord och grästorvor.Det var inget ben hon upptäckt. Det var en råtta! Stor, pälsen var raggig och svansen var tjock som en mindre kopparorm. Det var som en skräckfilm. Djuret var huvudlöst.

Jag är rädd för råttor. I begreppet ingår typ gnagare från skogsmus, över näbbmöss och sorkar.

När jag var liten berättade vår granne, tant Märta, att när hon var liten så satt det stora råttor i hennes soptunna och fräste åt henne, när hon skulle kasta sopor. Sedan dess är min rädsla för råttor större ju närmare en soptunna jag kommer. Hemma hade vi små möss under diskbänken om vintrarna. Därför stod det en råttfälla jämte sophinken. Jag var rädd för mössen oavsett om fällan slagit igen eller inte.

Ner i källaren ville jag inte gå. Här stod gummistövlarna. I dem jag trodde att råttorna byggde bon. Jag minns en gång när jag stack ned foten i en stövel. Nere i skaftet stötte på något mjukt. Jag hoppade rakt upp och skrek övertygad om att jag trampat på en hel råttfamilj. Stöveln välte och ut ramlade en hemmastickad raggsocka.

Längre in i källaren låg matkällaren. Här förvarades syltburkar och annat och längst in i hörnet, i en stor säck bodde potatisen. Framåt våren hade potatisen fått långa sladdriga groddar inte olika riktiga råttsvansar. Jag hade gjort vad som helst för att slippa hämta potatis i den svagt upplysta matkällaren.

Jag nämner detta som bakgrund till trädgårdsincidenten.

Hunden var naturligtvis överlycklig över att någon av husets katter lämnat sin huvudlösa fångst på gräsmattan. Jag hade fullt sjå med att få henne att välja mig före råttan med ormsvansen. Men det är märkligt vad en ytte pytteliten bit av kycklingkorv kan göra med hundens fokus.

Efteråt satte jag mig och andades i köket. Petade i frukosten, som växte i munnen. Den huvudlöse förstörde aptiten. Jag insåg att råttan inte kunde ligga kvar på gräsmattan om jag ville kunna släppa ut hunden.

Utrustad med spade och två rejält tjocka Ica-kassar närmade jag mig försiktigt den döde. Det var lite morgonfrost i marken vilket gynnade min operation. Råttan var stelfrusen och lät sig enkelt skjutsas in i de dubbla påsarna.

Nu har jag en fråga. Borde jag använt de gröna komposterbara påsarna till råttan. Eller räknas döda djur som ”brännbart”? Och för man slänga råttor i Ica-kassar eller måste man, om råttor är brännbara, lägga dem i röda påsar

Jag vet att min favoritförfattare Ulf Nilsson hade förrättat en råttbegravning i trädgården. Men jag har ju redan berättat att vår hund är en förklädd gam. Till gravfrid har vi inte kommit.

I plastpåse slipper jag konfronteras av en gamhund med en halvrutten råtta i munnen.

Sa jag att jag kände mig modig och enormt duktig när jag lyckats expediera detta.

För övrigt: Har våren kommit med fågelkvitter, vårblommor och sol.