Längst underst i lådan med underkläder ligger de. Trosorna som man hatar. De obekväma, fula. De, som man sparat till ”yttersta nödfall”. Den som inte tvättar tillräckligt ofta hamnar ibland där i högen av de oönskade, de sista.

Bland bh:arna finns det också ett exemplar. Det sista. Det med de tunna axelbanden, med stöd i metall. De som skaver. De som ger mig känslan av att svälla över på alla ledder.

Kvinnan i spegeln med de sista underkläderna ser plågad ut. Det är en dag som börjar och fortsätter skava. Det är en dag när varje minut är en påminnelse om att kroppen finns och att den tuktas.

En bh ska bara finnas inte märkas. Ett par trosor har samma uppgift. Ett par strumpor ska sitta på foten utan att kännas eller ännu värre rulla ihop sig till en boll under hålfoten.

Det finns trosor, som rullar ned och lägger sig på höfterna. Trosor som skär in och verkar vilja dela kroppen i underlivet och mellan skinkorna. Såna underkläder vill väl ingen ha.

Varför får de då bli kvar i byrålådan? Varför inte slänga tortyrunderkläder med byglar, dålig resår och kass passform. Med vilken logik får de ligga kvar? De sista, de fulaste, de obekväma i läskiga material.

Jag vet inte. Kanske är den bara en påminnelse om hur bortskämda vi är? Kanske ett dåligt samvete. Du skall icke kasta det som är helt och rent. Eller är de en påminnelse om varför finnarna är världens lyckligaste folk? Deras mantra är: Det kunde varit värre.

När de sista skymtar fram i byrålådan är det med andra ord dags att tvätta underkläder. De sista de spar jag till sämre tider. Det för det kunde varit värre.