De är bara till låns.

En dag står det klart. Det här livet är inget hundliv. Det är plåga och försök att vara oss till lags trots att det mesta gör ont.

Med krage

Det började med ett sår på ena frambenet i december. Sedan ploppade det upp liknande sår på ryggen och i ena ljumsken. Sår som bölder med kratrar som vätskade sig och som en månad och fyra veterinärbesök senare inte läker. Dessutom gör ena bakbenet så ont att Alfons inte stödjer på det. Han orkar inte upp för trappan för att sova med oss, som han alltid gjort.

”Nybadad” i grisgödsel

Han lever med krage. Han äter och sover dåligt och ofta avstår han från promenaderna.

Var det någon som sa ost?

Det är dags att ta farväl. Dags för Alfons att få somna in. Jag gråter när jag tänker på det. Tårarna rinner när jag läser att Agnes drömt att Alfons sprang omkring löst på grönt gräs. Det är nog så det ser ut i himlen för en hund. Full frihet. Grönt gräs och bästa vännen Selma som väntar.

Som en sfinx

Men innan dess får Alfons all kärlek, alla godbitar han önskar.

Jag kommer alltid att älska dig. Din integritet. Din mjuka päls, ditt underbett och alla kärleksbett jag fått för att jag stressat dig.

Jag har läst att det finns en särskild plats i hjärtat för fyrbenta familjemedlemmar. En plats där direkt kärlek, ordlös kommunikation och glädje finns lagrad. Där kommer du att vara – alltid, Alfons, när sorgen och smärtan är över kommer glädjen över att du delat ditt liv med oss att finnas kvar så länge jag lever.

Så uttrycksfull, så egensinnig, kärleksfull med ”ett livsfarligt” underbett.