Idag vill jag slå hål på myten om att personer som omfattas av diagnosen autismspektrum bara är inneslutna i sig själva och har svårt med känslor.
Vår dotter Agnes har diagnosen asperger. Hon har alltid varit speciell och hon har alltid älskat hästar – mer än något annat. För fyra år sedan uppfyllde hon en livsdröm. Hon köpte sig sin egen häst – islänningen Kengála alias Lillasyster, en fux med stallets tjockaste man och längsta pannlugg.
I fyra års tid har de kämpat ihop. Det har gått ifrån att Lillasyster visade Agnes fingret och rusade iväg så fort hon skulle hämtas i hagen till att hon självmant kommit travande till sin matte. Bandet dem emellan var obändigt och starkt. Det älskade varandra. De kämpade med tölten. De kämpade med att Lillasyster, som var envis, inte skulle springa ifrån jobbet.
I tisdags löste sig allt. Hästen töltade i bägge varven. Ökade tölten. Det var som att båda log. Allt var rätt – Äntligen!
Bara ett och ett halvt dygn senare är Lillasyster borta. Hon dog på djursjukhuset i Helsingborg.
Natten före hade Agnes, som är rädd för att vara ensam, tillbringat i hästens box. Gått ut med henne i en kvart varje timme och sett till att Lillasyster inte skulle lägga sig ner. Det kallar jag kärlek! Hästen var inte ensam. Agnes var inte ensam – hennes allra bästa vän var där i samma box. De led och peppade varandra. Jag vet inte vilka hemligheter sorger och glädjeämnen de delade. De ville inte skiljas åt. Det var som ett äktenskap.
Att Lillasyster, som bara blev 13 år, skulle behöva somna in är obegripligt och orättvist. Att hon får somna på Agnes födelsedag är fasansfullt grymt.
Kärleken och känslorna är äkta. Agnes saknar och sörjer sin bästa vän. Hon gör det både personligt och offentligt. På Facebook delar hon med sig av sin sorg och kärlek.
Filmen hon gjort visar på ändlös sorg och ändlös kärlek.
TACK till alla er som stöttat och stöttar Agnes genom sorgen.
Tack särskilt till stallkompisarna i Kaggetorp. Speciellt tack till Moa Sjögren och Robert Johansson som ställde upp och körde ner Lillasyster till djursjukhuset.
Skrivklåda - när det kliar i fingrarna 
Agneta, så fint skrivet! All kärlek till er och Agnes. Vi vet allt för väl hur det känns. Varma hälsningar från AK o Charles
GillaGilla
Tack!🙏🏻 Vi hälsar tillbaka.
GillaGilla
Tårarna strömmar på mina kinder….Har oxå en Agnes som nyligen fått diagnos och som haft det kämpigt under flera år med det sociala. Skolan funkade inte särskilt bra. Hon har också ett genuint hästintresse som genom åren vuxit sig starkare. Hon fick efter att ha haft sin älskade Connemara på foder ett tag honom som sin egen och vi bytte stall. En outbildad och ohanterad häst som hon med beundrandsvärd vilja och engagemang kämpat med och lyckats vinna hans förtroende och det börjar äntligen lossna på hoppbanan. Bara Covid19 som hindrar dem nu…
Ponnyn och det sociala livet i stallet har gjort underverk med min dotter som har hittat sin plats i tillvaron. Hon är övertygad om att hon ska jobba med hästar och det lär hon göra hon har ett enormt driv. Nu är nästa projekt att hon ska skaffa en hund och hon går in i detta med hela sin själ. Så underbart att se vad kontakten med djur kan betyda för
människor med dessa svårigheter. Trots sin diagnos visar hon så mycket kärlek och empati så det flödar över.
Hoppas din fina Agnes kan sörja förlusten av en fantastisk individ och komma vidare i livet. Önskar er allt gott.❤
GillaGilla