Jag vet. Jag är en surtant en sån som vägrar att applådera allt. Jag har faktiskt stått på Ullevi mitt under en fantastisk konsert med Bruce Springsteen och funderat över om jag var del av en masspsykos. Jublade jag och hoppade jag därför att jag ville eller för att alla runt omkring mig var glada. Jag bestämde mig för att jag var glad och fortsatte hoppa och dansa trots att fötterna växt ur skorna och det tjöt i öronen. Det var en fest som jag är glad att jag fått vara med om.

Men det finns annat som jag har svårt att applådera. När serveringen på Stortorget inte blir av ska målgången på Ironman istället pryda Stortorget. Nej. Det applåderar jag inte. Däremot applåderar jag gärna dem som plågat sig igenom en Ironman. Det är skillnad och då ”pryder ” målgången sin plats.

Jag tycker inte synd om Håkan Juholt som får lämna Island. Att en amassadör ägnar sig åt att marknadsföra Island, skriva krönikor i Östran om tomtar och kommentera min blogg tyder på att han eventuellt missförstått sitt uppdrag. Jag var inte heller imponerad av honom som ordförande Östra Smålands ägarbolag… Hittills har jag inte sett att han varken fått eller besvarat frågan varför han fick lämna Island.

Apropå Östrans ägarbolag. Det är deras beslut att inte låta Östran ha kvar sin webbplats. Jag vet inte riktigt hur länge tidningen fanns på nätet men det är åtskillig lokalhistoria, granskningar, sportreferat, personporträtt, kulturnyheter etc som ”försvunnit”. Det är lite som att låtsas att tidningen aldrig funnits. Den finns så klart analogt i Tidningshusets källare, på Kungliga biblioteket och Carolina Rediviva som microfilm.

Den siste vd, Mikael Larsson Ek, förklarade att Östran/Nyheterna också finns som en länk längst ned under fliken ”innehåll” lever Östra Småland vidare. Det är en sanning med modifikation, skulle jag säga. Under länken finns visserligen allt som publicerats på webben i den tidsordning det publicerats – det innebär både dag och klockslag. Det finns ingen sökfunktion. Den som söker något får med andra ord söka en god stund.

Jag hade ett långt samtal häromsistens med en gammal bästis. Vi bodde ett par hundra meter från varandra och lekte varje dag under en period i våra liv. Ironiskt nog hamnade vi båda på Östkusten. Vi diskuterade faran med att alla tycker likadant nu förtiden. Var är den öppna fräscha diskussionen? När och var prövas åsikter? Var granskas samhället nu, när alla verkar så överens att motsatta åsikter mot det gängse enbart diskuteras med sänkta röster i slutna rum. Bästisen och jag var ense om att detta är farligt för demokratin. Ta till exempel det faktum att elpriset i södra Sverige skjuter i höjden och nu ligger på ”istidsnivå”. Att vi tvingas köra igång ”reservkraftverk” i Karlshamn som drivs med olja!

Det är enkel matematik för Magnus Thorstensson, elmarknadsexpert på branschorganisationen Energiföretagen. Det råder ”elbrist” i södra Sverige. De kärnkraftsverk som fortfarande finns kvar idkar underhållsarbete. Omställningen till förnybar energi går långsamt – dessutom blåser det inte…

Jasså

Samtidigt är elbilen svaret på våra frågor. Borde vi inte spara på el om vi nu tvingas använda oljekraftverk… Det är så mycket jag inte förstår eller får svar på. Kanske för att ingen ställer frågan.

Det är som det faktum att resten av världen säger nej till svenska turister. Det redovisas som fakta men var är självkritiken? Och om frågan ställs varför riktas den till statsepidemiolog Anders Tegnell och inte till regeringen? Vi har väl inte tjänstemannastyre i landet? I mörka stunder tänker jag att dödstalen på våra äldreboenden inte enbart är ett dåligt betyg till hur fel Ädelreformen slog. Tänk om det faktiskt är så att de döda äldre också är ekonomiskt ”till gagn” för Sverige i ett längre perspektiv.., Att slippa vården av våra äldsta gamla är ju en ren vinst för samhället. Covid-19 som vår tids ättestupa. Obs! Jag är både makaber och väldigt ironisk – men tanken har faktiskt slagit mig.

Till sist: Jag säger bara Ann Linde: Dålig engelska, oförskämd och okunnig – dessutom farandes med direkta osanningar; Dödstalen på de privata vårdhemmen är inte högre än på de kommunala – tvärtom. Djurgården i Eskilstuna är ett av avskräckande kommunala boendena där 29 äldre dött i covid-19. Heder åt den tyska reportern, Sarah Kelly.