Nytt år men samma elände. Riktiga tungviktare – läs Dan Eliasson – faller mjukt. Det är kanske inte så konstigt. Den som varit en lojal medarbetare inom socialdemokratin behöver inte hamna i kylan utan tas varsamt omhand av de egna. Nu ska MSB i lugn och ro få fokusera på sitt viktiga arbete med pandemin. Dan Eliasson får ett nytt jobb. Han avgår inte för att han gjorde fel. Resan till Kanarieöarna i julhelgen var ju ”nödvändig”, enligt hans sätt att tolka restriktionerna. Olyckligtvis har Myndigheten för säkerhet och beredskap ändå fått lida för resan och därför är det lika bra att Eliasson lämnar myndigheten. Har jag förstått saken rätt?

Jag läste någonstans att Eliasson, aldrig gör fel eller snarare att kritik inte tar på honom. Han ruskar sig lite och lämnar stormen och får av makten (socialdemokraterna) ett nytt uppdrag. Lång och trogen tjänst inom rörelsen betyder mer än några ”enstaka felsteg”.

***

De här restriktionerna de verkar i stor utsträckning enbart gälla vanligt folk. De synes som om vår statsminister och socialminister som dag efter dag stått och sagt hur viktigt det är att vi alla tar ansvar inte förstått vad de själva predikat: Att vi ska undvika att besöka köpcentran, gym, bibliotek och gallerior. Jag har svårt att se att någon behöver köpa en reservdel till en rakapparat. Om Stefan Löfven behövt en ny eftersom hans enda rakapparat hade gått sönder hade jag kanske trott på honom. Men att statsministern dagen före julafton är ute och letar ”reservdelar” till sin rakapparat känns osannolikt som ett dåligt skämt. En statsminister kan/ får inte heller handla på egen hand. Han måste ha sina säkerhetsvakter med sig på sin ””nödvändiga” shoppingrunda. Det betyder att Löfven också utsätter sina vakterna för att uppehålla sig i en miljö, som vi alla ska undvika. Statsministern har varit väldigt tydlig på just den punkten.

***

– Ingen köper en reservdel till en rakapparat. Ingen. Varför skulle man det. Det är ju billigare att köpa en ny, förklarade en man för mig. Det lät logiskt. Kanske är Löfvens förklaring till besöket i gallerian så osannolikt och konstigt att det ändå är sant.

***

Läste en artikel i Svenska Dagbladet härom dagen som fick mig att må illa. Utanför Rom ligger en stor kyrkogård. En del av kyrkogården är full av enkla kors med kvinnonamn ingraverade. Det ligger dock inga döda kvinnor i gravarna utan aborterade foster. Mödrarna vars namn står på korsen har länge varit ovetande om gravplatsen. Begravningen görs av myndigheterna i lönndom. Det är de mödrar som inte valt att fostren ska begravas som får sitt ofödda barn begravt på skammens kyrkogård. Abort är lagligt i Italien. Ändå tycker någon att det är ok att ”hänga ut” de mammor som valt abort och det utan att känna till bakgrunden till aborten. Att fostren begravs är begripligt men vem bestämmer att mammans namn ska stå på korset? Och varför får mammorna inget veta? Jag antar att målet är att mammorna de ska skämmas – straffas eftersom de gjort abort. Jag skäms över dem som tar sig rätten att kränka kvinnorna.

Kalmar fortsätter att vara en spännande plats. Jag har så många frågor kring bostadsbyggandet. Varför bygger man ett äldreboende 10 meter från Norra vägen och med balkonger som vätter åt vägen? Överhuvudtaget varför bygga så nära gatan. Jag vet att vi alla ska köra elbil i framtiden men utsikten blir ju inte mysigare av att man har asfalten nästan inne i köket. På flera ställen i stan känns det som om de nya husen ”anfaller”. När husen kommer nära vägbanan krymper horisonten också för dem som promenerar eller cyklar. Vem vill egentligen bo i bostäder där det är så tätt mellan husen att det går att avgöra om grannen äter A-fil eller filmjölk till frukost. Vem vill bo i lägenheter med fönster hela vägen ned till marken – så att en utomstående kan glo in i lägenheten som vore det tv. Vem vill bo utan träd och buskar, lekplatser, skogsdungar och bänkar.

Vilka är det som ska bo i de trafiknära husen?

Om jag blir så gammal att jag behöver bo på ett serviceboende så hoppas jag slipper gatuvyn och trafikbullret. Ge mig ett fönster åt gården med ett träd, några buskar och blommor – helst bär och frukt. Rabatter där jag kan plocka blommor – och grönsaker i höga pallkragar som jag och mina vänner på boendet kan pyssla om. Ge mig en vårdhund och en katt som kan lägga sig i en stol och spinna. Jag delar dem gärna med hela min avdelning. Fixa en lekplats på gården eller en förskola granne med servicehuset. Låt mig få chans att vila, roa mig, se och kanske umgås med barnen. Kanske kan jag läsa högt eller lyssna till något barn som läser. Låt mig vara människa ända in i döden och låt mig, för Guds skull, slippa titta ned och ut på norra infarten till Kalmar.

För övrigt: Har vår återvinning varit rena skräpupplaget inte bara nu utan hela hösten. Någon lastar av sina fruktlådor, sopor och bråte pallar upp dem i skuggan bakom containrarna. Jag har sett råttor där på dagtid. Problemet uppstår varje vecka. Hur dyrt kan det vara för företagare att bli av med sopor på återvinningen vid flyget? Gratis är inte gott för oss grannar!