Minns plötsligt magistern igen. Han som med stadig hand och viss auktoritet tog klassen genom mellanstadiet. Han undervisade oss i allt utom bild, musik, religion och sex och samlevnad. Det vill säga ett år försökte han sig på sexualkunskapen.

Det gick så där. Jag minns de där skolplanscherna som visade kvinno och manskroppar i genomskärning. Pojkarnas anatomi gick att förstå. Min egen var svårare. Det var bara något konstigt nystan i närheten av låren. Hur det egentligen hängde ihop förstod jag nog inte riktigt. Och än idag undrar jag varför inte kvinnan visades i genomskärning ”framifrån” så mycket lättare det varit – åtminstone för mig.

Nåväl när magistern stammat och pekat med pekpinnar på planscherna släckte han ljuset och satte på ett bildband.

Ni som är gamla nog vet vad jag menar. Diabilder som skulle bytas när bandspelaren sa pling.

Jag minns inte mycket mer än en bild på en tecknad flicka med kjol och en uppmaning till oss tjejer att klä oss varmt när vi hade mens. Varför fick vi inte veta och inte heller om kjol var bättre än byxor under tiden vi hade mens.

När bandet var slut sa magistern:

”Vi låter det vara släckt. Det är lättare att fråga om det är mörkt i klassrummet.”

Det blev tyst i klassrummet. Vi förstod inte varför det skulle vara släckt. Vad vi lärde oss däremot var två saker: att sex och sånt är pinsamt. Så pinsamt att man inte kan prata om det i upplysta rum. Det andra var att om vi hade en fråga om sex och sånt, så var det ingen idé att fråga ”majen”.

Men vi lärde oss en massa annat. Magistern var en bra lärare. Vi hade tester – varje vecka i engelska glosor, nutidsorientering och välskrivning.

Häftet för välskrivning hade fyra stödlinjer. Den näst understa var röd. Det var den man skulle följa. Bokstäver som t och f skulle snudda den översta linjen och j och g snudda den understa. Stora bokstäver nådde också den översta linjen.

Magistern läste en mening långsamt och sedan skulle vi i skrivstil skriva ned meningen det finaste vi kunde. I välskrivning kunde man få betyget 10. För att nå dit ”skulle man skriva som en präst”. Att skriva som en läkare gav riktigt låga betyg.

Idag tror jag knappast någon ägnar sig åt välskrivning åtminstone inte i skolan. Men kalligrafi är kul.

Jag känner präster som har fantastisk handstil men också flera som har oläsliga kråkfötter.

Jag får ofta höra att det är onödigt att jag antecknar vid möten och kurser. Vi ska få all information efteråt på ett särskilt papper. De förstår inte att när jag använder handen och formar ord så fastnar kunskapen. Pappret är bra som stöd men det handen formulerat stannar.

Förövrigt. Så vill jag veta varför. Varför dödades elva personer i Örebro? Varför?